Elvis Essential

Skivspelaren är inställd på LP och efter att nålen gjort sin sista sväng kring innerspåret åker skivarmen symboliskt tillbaka in i sin hållare. Den kommer aldrig mer att spela skivan. Lennart Persson är borta. En av de mest passionerade musikpennorna i Sverige har slutat svänga.

Lennart Persson var bred, kunnig, analytisk, kreativ och jävligt vass, kanske var han den vassaste. Hur han ställde sig till personen Elvis Presley vet jag inte, men för oss Elvis fans förstod han storheten fullt ut för artisten Elvis Presley. Han hade förmågan som få andra att förmedla den också. När han skrev som bäst var han helt enkelt bäst. Vissa texter är så bra att man vill gråta.

Han och Mats Olsson på Expressen satt på de skarpaste musikpennorna. Men Mats skriver ju mest om sport numera, fast han är som bäst inom nöje.

Musikjournalisters och musikkritikers förhållningssätt till Elvis Presley har alltid varit kluvet. Kanske för att Elvis kunde kombinera konstnärskap och kreativitet med massproduktion och kommersialism. Under sin livstid fick nog Elvis mer negativ kritik än positiv och det är kanske först efter sin död som den goda bägaren har börjat väga över även bland brödskrivarna. Det är först nu – 10, 20, och 30 år efter sin död – de flesta börjar inse hur unik han var. Men Lennart insåg det redan 1961. Här är hans egen text.

LP om EP

Det finns en händelse som jag i efterhand förstått att den skulle definiera hela mitt liv, med musiken. Jag var tio år gammal och flyttade sommaren 1961 med mina föräldrar från hålan Ystad till Malmö. På väg från flyttlasset till trappan där jag skulle bo passerade jag, säkert lite skrämt, ett gäng tonårskillar på gräsmattan. De hade dragit ut en elsladd från en lägenhet på andra våningen och där anslutit en liten skivspelare. I samma stund jag passerade spelade de Elvis och Don't Be Cruel. Musiken klöv min kropp i två halvor, med ett snabbt och obarmhärtigt snitt, och jag har kämpat med att få ihop den sedan dess.

 Jag har inga som helst minnen av musik innan dess, efter det fanns det inget annat än musik. Inget annat.

Han höll mig i sin utsträckta hand. Och resten av världen, kändes det som.

Han ägde världen.

Han gav oss ett helt nytt språk, omedelbart förståeligt för den som ville förstå. Han öppnade världen.

Och han gjorde det med sin musik.

Källa: lennart.persson.se

En journalist som jag också saknar är Per-Erik Nordquist. Mest känd som programledare från radions P3. Under 80-talet och sände han bland annat Radioapparaten från Karlstad. Elvis spelades flitigt och han vävde in samtida synpunkter från Sven-Erik Magnusson, Sten och Ebbe Nilsson, Alf Robertsson, Börje Lundberg med flera, med flera.

Och nu är även Lennart borta. Det glesnar i leden. Men fortfarande kan du njuta av Lennarts texter. Ta chansen och läs dem på:

http://www.lennartpersson.se/texter.php
De är tidlösa och odödliga. Troligtvis kommer du aldrig att få uppleva några bättre.

Peter Larssons intuition i Dansbandskampen var korrekt. Carina är en hit. Och nu undrar jag faktiskt hur Carina hade kunnat bli på engelska – med Elvis? Hur Elvis hade hanterat refrängen "I need to call Carina, I can´t forget this ..." får vi tyvärr aldrig veta.

Annars lyckades Elvis rätt så bra med sina tjejer. "(Marie's The Name) His Latest Flame" blev en listetta. "Judy", "Sylvia", och "Mary In The Morning" bland flera blev lyckade de också.

Karl-Erik Hagström är en del av bindmedlet mellan Larz Kristerz och Elvis. Om pappa Albin försåg dragspelskungen Calle Jularbo med spel, var det sonen Karl-Erik som stod för en ännu större bedrift – att förse världens rockung med en svensktillverkad gitarr från Älvdalen. Vi får återkomma till den berättelsen en annan gång. Den är ett exempel på stor svensk industrihistoria som aldrig får glömmas.

Nåväl, Karl-Erik har symboliskt lämnat över tre Hagströmmare för att sponsra Larz Kristerz. Därför känns det så magnifikt att se Trond Korsmoe på bästa sändningstid i TV en lördagskväll hos Babben traktera den legendomspunna körsbärsröda Hagström Viking på samma sätt som Elvis gjorde i Burbank 41 år tidigare. Trond om någon kan grejerna och har faktiskt pryat på fabriken när det begav sig på 70-talet.

Guitar Man – Elvis Presley med Al Casey's Hagström Viking II (De Luxe).
Victor Hasselblad fick sin kamera till månen, men Karl-Erik Hagström nådde ännu längre i Burbank 1968.

Kapellmästare och arrangör i Larz Kristerz, Stefan Nykvist personifierar Älvdalen, Hagström, bandekon, dansbandsepoken och 70-talet. Och allra mest spelglädje, där det märks att kärleken till rötterna är äkta. För några år sedan medverkade han exempelvis som dragspelare i dokumentärfilmen "Hagström – allt i musik" av Ramon Reissmüller och Lottie Carnö.

Mest tacksam är jag nog ändå över att Peter Larsson nu når en större publik än han gjorde hemmavid. Det är han och den rösten värd. Så Peter, lova att du gör en engelsk version av "Carina". Den här gången är det du som är länken till kungen!