The Playtones – A happy fairy tale in color television
Det blir nog inte så mycket lastbilskörning för Stefan Jonasson det kommande året. På två veckor har han gått från smal artist i rockabillykretsar till genombrottet som folkets man i TV:s bästa lördagsunderhållning.
När folket får säga sitt från TV-sofforna är det inte nya grepp som gäller. Förra årets vinnare i Dansbandskampen Larz-Kristerz är starkt influerade av 70-talets dansbandsmusik frontade av Flamingokvintetten.
Magnus Carlsson i juryn efterlyste förnyelse, men i stället går The Playtones med rötterna i 50-talets rockabilly hem och vinner hela skiten. Resan går snarare 50 år tillbaka i tiden. Men kanske är det så, när verkligheten visar upp sitt fulaste nylle, med finanskris, arbetslöshet och bilfabriksnedläggningar, så är det någon form av trygghet vi vill ha även musikaliskt. Förnyelsen inom bruksmusiken får vänta tills i morgon.
Ett hamrande Jerry-Lee Lewis piano är fortfarande ett koncept som fungerar för att få fart på danshungriga ben. Melinda Williams i juryn mindes sin bardoms festplatser. Och säkert passar The Playtones väl hemma på en barbeque med kulörta lyktor i Smyrna, Georgia.
Stefan Jonasson, alias ”Boppin Steve” har slitit länge i olika konstellationer och är värd all framgång. Sin musikaliska storhet visade han med Alexander Rybaks helt omöjliga ”Fairytale”, den verkliga nitlotten bland Christer Björkmans schlagervinnare. Det är bara mästare som kan vända den till något dansant, vilket The Playtones gjorde. Bottennappet blev en vinnare och i deras ”Fairytale” anar man samma suggestiva mystik som omgärdar Chris Isaak i ”Wicked Game” och en tidig Elvis i ”Blue Moon”.
Jerry Williams återvände aldrig till rörmokeriet. På samma sätt blir nog Stefans chaufförsplats ledig på obestämd framtid. Lycka till The Playtones och kör lugnt i halkan. Det kommande året blir hektiskt.
Hör “Boppin Steve” med ”Come What May”, där han är i gott sällskap. Låten är inspelad av Clyde McPatter, Jerry-Lee Lewis och Elvis Presley.
Elvis i Stora Salen
Så var det dags för showen ”Elvis Forever” med Jack Baymoore och Henrik Åberg i spetsen att inta Stora Salen i Göteborgs Konserthus en andra gång. Förra året hade jag inte möjlighet att se dem. Och efter lördagens föreställning skulle jag gärna se att de flyttade in där för gott.
Det de bjuder är folkbildning när den är som bäst. En akustisk roadmovie i Elvis-land 1954-1977. Hur rockabilly och rockmusik intog Amerika och världen i mitten av 50-talet, omvandlades till pop under tidigt 60-tal, för att växa och mogna och flytta in i salongerna under 70-talet.
Jack Baymoores nerv är som bäst i numren från 54-55. Helt klart finns hans hjärta i rockabilly. Där han lyckas återskapa magin i hur ”The Blue Moon Boys” kunde ha låtit i en sporthall i amerikanska södern. En ståbas, en gitarr och en gitarr till. Plus en sång- och dansman från en ny värld.
Jacks röst är som en oslipad diamant som inte ska slipas. Ett rått hungrigt anslag kombinerat med en rymd som tsarens spegelsal. En intressant röst som skulle kunna göra mycket med det mesta.
Henrik Åbergs startsträcka är längre. Han kommer först upp i normal nivå med ”A Little Less Conversation”. Henrik får de största pralinerna i Alladinasken. ”In The Ghetto”, ”Suspicious Minds” och ”It’s Now Or Never”. I den sistnämnda går tenoren i kören in och duellerar med ”O Sole Mio” i en duett. Med smakfull stil och klass på samma sätt som Sherrill Nielsen och Elvis gjorde på 70-talet.
Ribban höjs allt eftersom. I ”An American Trilogy” är Henrik riktigt bra. I ”How Great Thou Art” är han magisk. Kvällens enskilt bästa nummer. Och då var det många som reste sig upp. Carl Boberg som skrev väckelsesången 1885 skulle ha varit stolt, för då var det verkligen hänryckningstid i Stora Salen. Men Henrik verkar närmast förlägen och vet inte riktigt hur han ska ta emot hyllningarna.
Nog kunde Jack ha fått någon av de stora balladerna också, för resurserna finns även där. För några år sedan såg jag honom framföra ”Always On My Mind” på ett mycket personligt sätt. I samma veva hade jag hört den betydligt mer etablerade Peter Jöbacks version som låg längder efter.
Ändå blir kvällens största behållning avsnittet med Jack Baymoores tolkningar av Elvis låtar från åren 58-62; övergången mellan rock 'n' roll och pop. ”A Fool Such As I”, ”Return To Sender” och ”Good Luck Charm” framförs som de juveler de är. Det var riktigt roligt att få höra dem eftersom de så sällan framförs i tribute shower. Säkerligen beroende på att Elvis själv sällan eller aldrig framförde dem på scen. Extra kul då att se Jack svänga liv i dem med glimten i ögat och ryckande axlar fria från vadd.
Jack Baymoore och Henrik Åberg, gentlemän i kungens tjänst.
Foto från showen i Linköping veckan innan.
Foto: Filip Oskarsson
http://www.filipsdamer.pixbox.se
