Last Man Standing - Little Gerhard in The Garden
Många var där. The Cadillac Band med Janne Lucas var där, Jerry Scheff och Ebbot var där. En som absolut var där var Little Gerhard, och det var han som var huvudartist denna kväll.
Tänk också på alla år av mil och slit i turnébuss. Little Gerhard har kämpat i med- och motgång, upp- och nedgång. Trender och musikstilar har kommit och gått. Men ”Signor Buona Sera” står där stabil som alltid. Från scen har han publiken stadigt i sin hand.
Eller som när Paul Anka hälsade på Simon Brehm i studion, och såg att en trave skivor liggande med hans hitlåt, men med en annan sångares namn. Naturligtvis ville den amerikanske croonern träffa den svenske rockkungen. Det var bara det att Little Gerhard var på ute på Europafilm med Lill-Babs och gjorde ett annat jobb. Men Anka åkte ut till studion, träffade Gerhard och blev blixtförälskad i Lill-Babs. När sedan 18-årige Paul frågade om en dejt med Barbro blev det dräpande svaret:
- Ställ dig i kö.
Troligtvis är Little Gerhard den ende svenske artist som Elvis kommit för att se en show med - och där suttit som en vanlig åskådare i publiken. Det är så stort att det tål att upprepas. Elvis köade för att komma in och se Little Gerhard!
För övrigt mycket märkligt att Little Gerhard fortfarande inte har kommit in i Swedish Music Hall of Fame. För med sin meritförteckning slår han de flesta på fingrarna. Så gå in på hemsidan och nominera Little Gerhard, det har jag gjort.
Paul Ankas och Little Gerhards gemensamma hit "What You've Done to Me", här i version med Little Gerhard och Jayne Mansfield …
https://www.youtube.com/watch?v=dNz-z2JfD6o
Elvis ’68 Comeback Special kommer till Sverige!
Showen visades sedan på TV kring jultid och banade vägen för Elvis återkomst till Las Vegas 1969.
För första gången sänds nu showen på bio – utvalda biografer världen över kommer att visa den på storbildsduk några unika dagar i augusti 2018.
I Sverige har Folkets Hus och Parker tagit det lovvärda initiativet att ta med den i programmet. Så ta tillfället att se Elvis när han är som bäst. För bättre än så här blir det inte!
https://www.folketshusochparker.se/evenemang/live-pa-bio-musik/elvis-68-comeback-special/
Ask me Agnetha Fältskog
Pressbild Sveriges Radio: Agnetha Fältskog och Ulf Elfving. Foto: Linn Elmstedt.
Av världens miljontals alla låtar med samtliga artister och möjliga grupper. Då väljer Agnetha Fältskog ”Ask Me” med Elvis Presley som önskelåt.
Ett stående inslag i Ulf Elfvings program ”Elfving möter” är intervjupersonens egna låtval. En skiva i programmet är gästens egen. Därför är det mäkta imponerande att A från Abba – vår största internationella stjärna – gräver extremt djupt i kistan och väljer en bortglömd singel från Studio B i Nashville. Som spelades in i dagarna för 50 år sedan.
Elvis är Elvis!
Så här löper samtalet mellan Ulf och Agnetha i radiostudion.
– Du, nu har vi kommit fram till din önskelåt. Alla får önska en låt som är gäster i programmet.
– Den som jag direkt kom att tänka på nu, det var ju en gammal Elvis Presley låt som jag bara älskar, som heter Ask Me.
– Då frågar jag dig Agnetha, varför just den och varför just Elvis?
– Ja, Elvis är Elvis!
– Jag är en ganska, väldigt ska man säga, romantisk person och jag älskar romantiska låtar. Och den här sitter liksom i ryggmärgen på något sätt. Jag tycker, har alltid tyckt, att han har en fantastisk röst och utstrålning! För att vara så långt tillbaka i tiden ändå, som han höll på. Så att det får bli min önskelåt.
Från mästaren Domenico Modugno
Låten som ursprungligen heter ”Io” är italiensk och kompositören var ingen duvunge. Självaste Domenico Modugno som hade vunnit Eurovision Song Contest 1958 med ”Nel blu dipinto di blu” mer känd som ”Volare”.
Europeiska schlagers och italiensk opera passade Elvis mycket bra. Med tidigare lyckade exempel som ”It´s Now Or Never” och ”Surrender” gör förläggaren Freddie Bienstocks författare en engelsk version av ”Io” som döps till ”Ask Me”.
This song will kill me
Vid besöket 27 maj 1963 får Elvis ligga på toppen av sina röstresurser och han gör bara två tagningar innan han lägger sången till arkivet för tillmogning. Den här sången är något extra. I boken “The complete recording sessions” av Ernst Jorgensen citeras Elvis:
– This song will kill me.
Vid vinterns besök i Nashville 12 januari 1964 återvänder Elvis till ”Ask Me” och gör ett nytt försök. Och det blir ett spår från den här sessionen som blir master.
Drinking with a close, close friend
It was a rainy night the night the king went down
Everybody was crying it seemed like sadness had surrounded the town
Me I went to the liquor store
And I bought a bottle of wine and a bottle of gin
I played his records all night
Drinking with a close, close friend
Now some people say that that ain't right
And some people say nothing at all
But even in the darkest of night
You can always hear the king's call
You can always hear the king's call
Well they put him away in Memphis
Six feet beneath the clay
Everybody was crying
Everybody said it was a plain grey day
Me I went to the liquor store
And I bought another bottle of wine and another bottle of gin
I played his records all night
And I got drunk all over again
Now some people say that that ain't right
That ain't right
And some people say nothing at all
I say nothing
But even in the darkest of night
You could always hear the king's call
You could always hear the king's call
I wonder if you're lonesome tonight
And I'd rather go on hearing your lies
Than to go on living without you
Now some people say that that ain't right
And some people say nothing at all I say nothing
But even in the darkest of night
You could always hear the king's call
You could always hear the king's call
You could always hear the king's call
Now the stage is bare and I'm standing here
They might as well bring the curtain down
I cried the night the king died
King´s Call – Phil Lynnot 1980
Fallna män med gitarr och bas som gjorde skillnad. Elvis Presley 1935-1977 och Phil Lynnot 1949-1986.
Gjutna i brons står de stabila för tidens tand i Memphis och i Dublin. Men själarna är fria,
och just i dag den 8 januari 2010, kanske Phil spelar sin hyllningslåt live på födelsedagskalaset i himlen.
The Playtones – A happy fairy tale in color television
Det blir nog inte så mycket lastbilskörning för Stefan Jonasson det kommande året. På två veckor har han gått från smal artist i rockabillykretsar till genombrottet som folkets man i TV:s bästa lördagsunderhållning.
När folket får säga sitt från TV-sofforna är det inte nya grepp som gäller. Förra årets vinnare i Dansbandskampen Larz-Kristerz är starkt influerade av 70-talets dansbandsmusik frontade av Flamingokvintetten.
Magnus Carlsson i juryn efterlyste förnyelse, men i stället går The Playtones med rötterna i 50-talets rockabilly hem och vinner hela skiten. Resan går snarare 50 år tillbaka i tiden. Men kanske är det så, när verkligheten visar upp sitt fulaste nylle, med finanskris, arbetslöshet och bilfabriksnedläggningar, så är det någon form av trygghet vi vill ha även musikaliskt. Förnyelsen inom bruksmusiken får vänta tills i morgon.
Ett hamrande Jerry-Lee Lewis piano är fortfarande ett koncept som fungerar för att få fart på danshungriga ben. Melinda Williams i juryn mindes sin bardoms festplatser. Och säkert passar The Playtones väl hemma på en barbeque med kulörta lyktor i Smyrna, Georgia.
Stefan Jonasson, alias ”Boppin Steve” har slitit länge i olika konstellationer och är värd all framgång. Sin musikaliska storhet visade han med Alexander Rybaks helt omöjliga ”Fairytale”, den verkliga nitlotten bland Christer Björkmans schlagervinnare. Det är bara mästare som kan vända den till något dansant, vilket The Playtones gjorde. Bottennappet blev en vinnare och i deras ”Fairytale” anar man samma suggestiva mystik som omgärdar Chris Isaak i ”Wicked Game” och en tidig Elvis i ”Blue Moon”.
Jerry Williams återvände aldrig till rörmokeriet. På samma sätt blir nog Stefans chaufförsplats ledig på obestämd framtid. Lycka till The Playtones och kör lugnt i halkan. Det kommande året blir hektiskt.
Hör “Boppin Steve” med ”Come What May”, där han är i gott sällskap. Låten är inspelad av Clyde McPatter, Jerry-Lee Lewis och Elvis Presley.
Elvis i Stora Salen
Så var det dags för showen ”Elvis Forever” med Jack Baymoore och Henrik Åberg i spetsen att inta Stora Salen i Göteborgs Konserthus en andra gång. Förra året hade jag inte möjlighet att se dem. Och efter lördagens föreställning skulle jag gärna se att de flyttade in där för gott.
Det de bjuder är folkbildning när den är som bäst. En akustisk roadmovie i Elvis-land 1954-1977. Hur rockabilly och rockmusik intog Amerika och världen i mitten av 50-talet, omvandlades till pop under tidigt 60-tal, för att växa och mogna och flytta in i salongerna under 70-talet.
Jack Baymoores nerv är som bäst i numren från 54-55. Helt klart finns hans hjärta i rockabilly. Där han lyckas återskapa magin i hur ”The Blue Moon Boys” kunde ha låtit i en sporthall i amerikanska södern. En ståbas, en gitarr och en gitarr till. Plus en sång- och dansman från en ny värld.
Jacks röst är som en oslipad diamant som inte ska slipas. Ett rått hungrigt anslag kombinerat med en rymd som tsarens spegelsal. En intressant röst som skulle kunna göra mycket med det mesta.
Henrik Åbergs startsträcka är längre. Han kommer först upp i normal nivå med ”A Little Less Conversation”. Henrik får de största pralinerna i Alladinasken. ”In The Ghetto”, ”Suspicious Minds” och ”It’s Now Or Never”. I den sistnämnda går tenoren i kören in och duellerar med ”O Sole Mio” i en duett. Med smakfull stil och klass på samma sätt som Sherrill Nielsen och Elvis gjorde på 70-talet.
Ribban höjs allt eftersom. I ”An American Trilogy” är Henrik riktigt bra. I ”How Great Thou Art” är han magisk. Kvällens enskilt bästa nummer. Och då var det många som reste sig upp. Carl Boberg som skrev väckelsesången 1885 skulle ha varit stolt, för då var det verkligen hänryckningstid i Stora Salen. Men Henrik verkar närmast förlägen och vet inte riktigt hur han ska ta emot hyllningarna.
Nog kunde Jack ha fått någon av de stora balladerna också, för resurserna finns även där. För några år sedan såg jag honom framföra ”Always On My Mind” på ett mycket personligt sätt. I samma veva hade jag hört den betydligt mer etablerade Peter Jöbacks version som låg längder efter.
Ändå blir kvällens största behållning avsnittet med Jack Baymoores tolkningar av Elvis låtar från åren 58-62; övergången mellan rock 'n' roll och pop. ”A Fool Such As I”, ”Return To Sender” och ”Good Luck Charm” framförs som de juveler de är. Det var riktigt roligt att få höra dem eftersom de så sällan framförs i tribute shower. Säkerligen beroende på att Elvis själv sällan eller aldrig framförde dem på scen. Extra kul då att se Jack svänga liv i dem med glimten i ögat och ryckande axlar fria från vadd.
Jack Baymoore och Henrik Åberg, gentlemän i kungens tjänst.
Foto från showen i Linköping veckan innan.
Foto: Filip Oskarsson
http://www.filipsdamer.pixbox.se
Elvis levde på Liseberg
Det var en kväll i juni, när sommaren är som bäst, för att citera Lasse Berghagen. För "If I Can Dream" med Brolle i solnedgången på Lisebergs Stora Scen var något alldeles extra.
Brolle fick Elvis att leva i Göteborg i kväll. Christer Sjögren inledde sin kväll med "Bossa Nova Baby". Visst var han bra och stabil som vanligt, men upp till Brolles höjder nådde han inte i afton.
Lotta Engbergs TV debut med allsång "Lotta från Liseberg" gick lika stadigt och folkligt som en Danmarksfärja ut mot Vinga. Det är något med folkligheten som hon är bättre på i sin allsång, Lotta, än sin kollega Anders från Stockholm på Skansen. Kanske kan det bero på att åren av slit i folkparker, på stadshotell och dansbanor och har gett en scenvana, närvaro och timing som Anders har svårt att nå upp till.
För några år sedan ledde hon faktiskt en allsång med enbart Elvishits från Liseberg. James Burton och Billy Swan var där. Christer Sjögren var med den gången också. 1000 personer i publiken gastade Elvis hellre än bra. Jag minns att James Burton såg lite förundrad ut, men säkerligen imponerade det på honom att låtskatten som han varit delaktig i att ta fram, hade fått en sådan enorm förankring i ett litet land på andra sidan Atlanten.
En magisk dag i juni
Jag tror inte att "If I Can Dream" var uppe på repertoaren den gången. W Earl Browns hymn som Elvis spelade in i juni 1968 i Burbank. Ett mästerverk då som nu. För alltid en av de amerikanska kronjuvelerna.
Birger Schlaug berättade en gång en anekdot om inspelningen. Han hade träffat en amerikanska som varit med i symfoniorkestern som backade upp Elvis i Burbank den sommardagen. Inspelningen ägde rum i en enkel hangarliknande studio och orkestern hade varit rätt så oengagerad inför mötet med Elvis. För klassiskt skolade musiker i de här sammanhangen var Elvis ingen stjärna. Ingen speciell.
Men efter att Elvis gjort två tagningar av "If I Can Dream" vände hon och symfoniorkestern bakut. Hela orkestern hade rest sig och gett Elvis Presley stående ovationer. Fastän hon hade varit yrkesmusiker med de stora, blivit mamma och mormor erkände hon att minuterna när hon backade upp Elvis i hangaren i Burbank innebar det största ögonblicket i hennes liv. Hon förstod i den stunden att hon hade varit delaktig i något riktigt, riktigt stort.
Vissa drömmar är riktigt stora. I kväll förde Brolle Elvis dröm vidare.
Lennart Persson – Texter fulla av liv och musik
Skivspelaren är inställd på LP och efter att nålen gjort sin sista sväng kring innerspåret åker skivarmen symboliskt tillbaka in i sin hållare. Den kommer aldrig mer att spela skivan. Lennart Persson är borta. En av de mest passionerade musikpennorna i Sverige har slutat svänga.
Lennart Persson var bred, kunnig, analytisk, kreativ och jävligt vass, kanske var han den vassaste. Hur han ställde sig till personen Elvis Presley vet jag inte, men för oss Elvis fans förstod han storheten fullt ut för artisten Elvis Presley. Han hade förmågan som få andra att förmedla den också. När han skrev som bäst var han helt enkelt bäst. Vissa texter är så bra att man vill gråta.
Han och Mats Olsson på Expressen satt på de skarpaste musikpennorna. Men Mats skriver ju mest om sport numera, fast han är som bäst inom nöje.
Musikjournalisters och musikkritikers förhållningssätt till Elvis Presley har alltid varit kluvet. Kanske för att Elvis kunde kombinera konstnärskap och kreativitet med massproduktion och kommersialism. Under sin livstid fick nog Elvis mer negativ kritik än positiv och det är kanske först efter sin död som den goda bägaren har börjat väga över även bland brödskrivarna. Det är först nu – 10, 20, och 30 år efter sin död – de flesta börjar inse hur unik han var. Men Lennart insåg det redan 1961. Här är hans egen text.
LP om EP
Det finns en händelse som jag i efterhand förstått att den skulle definiera hela mitt liv, med musiken. Jag var tio år gammal och flyttade sommaren 1961 med mina föräldrar från hålan Ystad till Malmö. På väg från flyttlasset till trappan där jag skulle bo passerade jag, säkert lite skrämt, ett gäng tonårskillar på gräsmattan. De hade dragit ut en elsladd från en lägenhet på andra våningen och där anslutit en liten skivspelare. I samma stund jag passerade spelade de Elvis och Don't Be Cruel. Musiken klöv min kropp i två halvor, med ett snabbt och obarmhärtigt snitt, och jag har kämpat med att få ihop den sedan dess.
Jag har inga som helst minnen av musik innan dess, efter det fanns det inget annat än musik. Inget annat.
Han höll mig i sin utsträckta hand. Och resten av världen, kändes det som.
Han ägde världen.
Han gav oss ett helt nytt språk, omedelbart förståeligt för den som ville förstå. Han öppnade världen.
Och han gjorde det med sin musik.
Källa: lennart.persson.se
En journalist som jag också saknar är Per-Erik Nordquist. Mest känd som programledare från radions P3. Under 80-talet och sände han bland annat Radioapparaten från Karlstad. Elvis spelades flitigt och han vävde in samtida synpunkter från Sven-Erik Magnusson, Sten och Ebbe Nilsson, Alf Robertsson, Börje Lundberg med flera, med flera.
Och nu är även Lennart borta. Det glesnar i leden. Men fortfarande kan du njuta av Lennarts texter. Ta chansen och läs dem på:
http://www.lennartpersson.se/texter.php
De är tidlösa och odödliga. Troligtvis kommer du aldrig att få uppleva några bättre.
Larz Kristerz, Carina, Hagström och Elvis
Peter Larssons intuition i Dansbandskampen var korrekt. Carina är en hit. Och nu undrar jag faktiskt hur Carina hade kunnat bli på engelska – med Elvis? Hur Elvis hade hanterat refrängen "I need to call Carina, I can´t forget this ..." får vi tyvärr aldrig veta.
Annars lyckades Elvis rätt så bra med sina tjejer. "(Marie's The Name) His Latest Flame" blev en listetta. "Judy", "Sylvia", och "Mary In The Morning" bland flera blev lyckade de också.
Karl-Erik Hagström är en del av bindmedlet mellan Larz Kristerz och Elvis. Om pappa Albin försåg dragspelskungen Calle Jularbo med spel, var det sonen Karl-Erik som stod för en ännu större bedrift – att förse världens rockung med en svensktillverkad gitarr från Älvdalen. Vi får återkomma till den berättelsen en annan gång. Den är ett exempel på stor svensk industrihistoria som aldrig får glömmas.
Nåväl, Karl-Erik har symboliskt lämnat över tre Hagströmmare för att sponsra Larz Kristerz. Därför känns det så magnifikt att se Trond Korsmoe på bästa sändningstid i TV en lördagskväll hos Babben traktera den legendomspunna körsbärsröda Hagström Viking på samma sätt som Elvis gjorde i Burbank 41 år tidigare. Trond om någon kan grejerna och har faktiskt pryat på fabriken när det begav sig på 70-talet.
Guitar Man – Elvis Presley med Al Casey's Hagström Viking II (De Luxe).
Victor Hasselblad fick sin kamera till månen, men Karl-Erik Hagström nådde ännu längre i Burbank 1968.
Kapellmästare och arrangör i Larz Kristerz, Stefan Nykvist personifierar Älvdalen, Hagström, bandekon, dansbandsepoken och 70-talet. Och allra mest spelglädje, där det märks att kärleken till rötterna är äkta. För några år sedan medverkade han exempelvis som dragspelare i dokumentärfilmen "Hagström – allt i musik" av Ramon Reissmüller och Lottie Carnö.
Mest tacksam är jag nog ändå över att Peter Larsson nu når en större publik än han gjorde hemmavid. Det är han och den rösten värd. Så Peter, lova att du gör en engelsk version av "Carina". Den här gången är det du som är länken till kungen!
Engelbert – kanske så nära Elvis du kan komma i dag
Stället med lågpris DVD var halvfyllt. Någon månad tidigare hade jag köpt långfilmen "Rat Pack" som inte visade sig vara någon lysande affär. Det var en tysk version utan vare sig svensk eller engelsk text. Så jag hade inte så stora förväntningar på sortimentet hos Rock House på Kungsgatan denna fredagseftermiddag.
Långt ner till vänster blängde dock Engelbert Humperdinck från ett svart omslag. "Engelbert Totally Amazing", för 49: -. Varför inte?
Konserten var inspelad 2006 på Casino Rama Ontario i Kanada och var faktiskt oväntad helt korrekt - Totalt Fantastisk. Smäktande ballader på ett pärlband med Engelberts lätt nasala frasering. Konserten växte låt för låt och det var riktigt tråkigt att ta avsked efter 77 minuter. Från en av de en gång riktigt stora, men i dag helt bortglömda, stjärnorna.
Röstmässigt är inte Engelbert någon baryton som Elvis, snarare ligger han närmare en tenor. Jag minns en intervju med Tommy Körberg där han erkände att han lyssnat mycket på Engelbert och tagit hans uttryck till sig. Och visst går det att spåra sångtekniska likheter mellan dem.
Den tanken som slog mig under den dryga timmen med Engelbert var, att kanske är det han som ligger närmast Elvis i dag. Om du vill uppleva en konsert med Elvis Presley nu kan det paradoxalt nog vara en konsert med Engelbert Humperdinck det handlar om.
Polisongerna satt lika bastanta som jag minns dem. Kanske var huvudformen lite rundare, och kroppshyddan, med markerad kagge, något stabilare, men visst kände man igen Engelbert från skivomslagen när det begav sig. Åldersmässigt är de nästan lika Engelbert och Elvis. Engelbert är född 1936 och vid den här inspelningen torde han ha varit kring 70 år. Men det är en åldrad artist med värdigheten och rösten i behåll jag ser.
Summer of Love 1967
Balladerna dominerar. Jämfört med Tom Jones har Engelbert hållit fast vid sitt ursprungliga spår och kör konsekvent samma changer som satte damernas hjärtan i brand 1967. Från det magnifika musik – "Summer of Love" – året hade han hitsen "Release Me", "There Goes My Everything"och "The Last Waltz". Det året var han större än Beatles, Beach Boys och Procol Harum. Det året kunde ingen slå honom på fingrarna, det året var han störst i världen.
Därför är det så himla kul att se att han 40 år efter genombrottet fortfarande levererar. I den här konserten fanns spår från Elvis repertoar "Spanish Eyes" och "My Way". Deras gemensamma hit "There Goes My Everything" fanns tyvärr inte med. Men Engelbert hade låten först och det var Elvis som gjorde en cover av den. Inte tvärtom.
Vid intervjuer brukar han berättar hur Elvis sökte upp honom i Las Vegas och talade om att han tyckte om sången, och ville göra sin version. Hade Engelbert något emot det? Det hade han inte och fortfarande verkar Engelbert stolt över faktumet att ha inspirerat "The King".
Visst måste Vegas ha varit en fantastisk plats i slutet av 60 och början på 70 med de här tre musketörerna sida vid sida på olika scener. "The King of Rock'n'roll", "The Bull from Wales" och "The King of Romance". Bättre än så skulle det aldrig bli.
Tack för att du fortfarande håller ställningarna Engelbert!
När får vi se Amanda och Carola i Melodifestivalen?
I dag gick Amanda om Kevin på Svensktoppen. Förra säsongens Idol-tvåa går om nuvarande mästaren. Visst är det märkligt?
Det är dags för det i mitt tycke bästa spåret – "Greetings From Space" – från Amandas "Killing My Darlings" att ta plats på listorna. "Killing My Darlings" släpptes 7 maj 2008 så det är ingen ny skiva. Det förhindrar dock inte faktum att det är en fantastisk skiva.
Vilken himla tur det var att Amanda inte vann Idol! Marie Picasso fick stressa fram en skiva som idag är bortglömd. Amanda fick istället tid att skapa kontakter, skapa ett band, skapa låtar och skapa ett riktigt bra debutalbum.
Bästa programmet från Idol hösten 2007 var när Carola coachade Amanda i Elvis höjdarnummer "Suspicious Minds". Jag tyckte redan då att vi var med om något stort.
Det var som när en drottning bjuder in arvtagerskan i slottets innersta rum.
Carola hjälpte Amanda att hitta hoppet i låten, och sedan satt de och jammade "Suspicious Minds" ihop. Det finns faktiskt TV-ögonblick som betyder något fortfarande.
Både drottning och prinsessa kan sin Elvis på sina tio fingrar. Carola slog igenom med sin tolkning av "If I Can Dream" Jag minns inte om det var hos Lennart Hyland eller hos Bosse Larsson och man kan tro att det var 1000 år sedan. Och det är det också. Sedan har Elvis följt henne. Ett tag uppträdde hon flitigt med Per-Erik Hallin. "Walk A Mile In My Shoes" var tema en säsong och jag har sett en minnesvärd konsert när hon sjöng "Peace In The Valley" i duett med Johnny Cash.
Amandas genombrott var med "That´s All Right Mama". Det var inte bara Peter Swarling som blev lite kär i henne då. Amanda utvecklade som sagt "Suspicious Minds" till nya höjder. Låten tog henne till Globen och sedan var den givet klimax på sommarturnén 2008.
Jag hoppas att tanken är möjlig. Att de någon gång väljer att gå upp på scen ihop. De har helt olika röster. Men de fick kontakt, att blanda rasp och fil, rubbing och polish kan bli något alldeles blankt och enastående, och varför inte i Melodifestivalen?
Konceptet brukar fungera. Fråga Elisabeth Andreassen. Hon har vunnit två gånger med andra tjejer. En gång ihop med Kikki Danielsson och en gång med Hanne Krogh.
Förra gången Carola Häggkvist ställde upp var det med Andreas Johnson. Men Amanda Jenssen – i Amarola – skulle vara ett mer spännande par.
Carola hade rätt om Amanda, så här sa hon i november 2007.
– Elvis ledde mig också till Melodifestivalen, och han har lett dig hit. Men jag är intresserad av att höra dina låtar i framtiden också. Tack för det här fantastiska framträdandet!
Och tack för ett fantastiskt år Amanda! Otaliga nomineringar och två Rockbjörnar senare går en snart ett år gammal låt upp på listorna. Amanda Jenssen håller i längden. Med stabila rötter från Memphis har hon kommit för att stanna.
– Over There, Del Shannon, Ladies and Gentlemen!
Del Shannon fick inte komma till Sverige i vinter. Den snygga autografen med en leende Del Shannon som jag hittade på e-bay i USA gick inte att bjuda på.
– Jag skickar inte worldwide. Det blir för mycket huvudvärk, löd svaret från säljaren.
Tråkigt nog hade Del Shannon säkerligen mycket värk i sitt eget huvud, med ett tragiskt slut som följd. Det hela slutade 1990 när han tog sig själv av daga.
I slutet av 80-talet var han påtänkt att ersätta Roy Orbison i supergruppen Travelling Wilburys, men det blev aldrig så. Det sista, och kritikerrosade, albumet "Rock On" släpptes postumt 1991.
För mig är Del Shannon en av de riktigt stora. Helt klart en av de främsta arkitekterna i brobygget från Rock'n'roll till Pop. I brytningstiden mellan Elvis och Beatles gjorde han odödliga låtar som "Runaway", "Hats Off to Larry", "Little Town Flirt", "Stranger In Town", "Keep Searchin'" etc, etc. Hitsen löper i ett pärlband under det tidiga 60-talet.
Med Dels säregna falsettröst och distade gitarr, tillsammans med Max Crooks musitron-elorgel, är soundet distinkt och oefterhärmligt. Del hade gåvan. En konstnär och singer-songwriter med vass penna och unik känsla. Fraseringarna sitter som gjutna, exempelvis i "Runaway":
And I wonder-- I wah-wah-wah-wah-wonder, Why,
Why, why, why, why, why she ran away,
Yes, and I wonder,
A-where she will stay-ay,
My little runaway,
Run, run, run, run, runaway.
Och maximerad storyelling på fyra rader i "Hats Off To Larry":
Once I had a pretty girl
Her name it doesn't matter
She went away with another guy
Now he won't even look at her
Del vallade spåret för Beatles och lär ha träffat dem i England 1963. Han blev förtjust i "From Me To You", som han själv spelade in och fick en mindre hit med i USA.
Elvis tog i sin tur upp Dels "Runaway" på sin repertoar och spelade den på scen sin första säsong i Las Vegas 1969. På "Elvis Collectors Gold" finns låten med på ett underbart spår. Del Shannon finns bland publiken och Elvis vet om det. Efter framträdandet får Del sin rättmätiga del av strålkastarljuset:
– The man who wrote the song is in the audience tonight. I really dig the song. I like to say hallo to Del Shannon! ... Where are you ... I see you ... Over there - Del Shannon - ladies and gentlemen!
The King Come Back On Stage International Hotel Las Vegas Nevada 1969
My Way – Då kunde jag inte sitta ner
My Way var höjdarnumret från igår. Kraig Parker tolkning av klassikernas klassiker från showen 3 Elvises var magnifik. Från mig fick han stående ovationer. Och efteråt fick han också mitt tack.
Mr Parker gestaltade 70-talets Elvis. Klädd i den klassiska outfiten från Aloha from Hawaii. Kanske var han inte lika rörlig som de två andra. Men han ursäktade sig med:
- Jag är ju den äldre Elvis!
Det är i en sådan här 3 timmarsföreställning, med tre mycket duktiga och personliga artister - inga karbonkopior - man åter bländas av Elvis storhet. Uttrycket var genomgående Presleyanskt och utan Elvis inverkan och påverkan, skulle konserten aldrig ha ägt rum.
Tre timmar Elvis-hits från tre årtionden. En kraftfull och nyttig injektion. Betydligt sämre sätt finns det att använda en lördagskväll på. Extra roligt var att hitsen från tidigt 60-tal också fick plats, som de sällan gör i liveuppträdanden. Return To Sender och It's Now Or Never axlades av Leo Days. Stuck On You hanterade den bildlike Dean Zeligman extremt snyggt. Då kunde mycket väl Frank Sinatra ha kommit inlunkande i svartvitt frack från sidan. Men vi var inte på Fontainbleaue Hotell i Miami 1960. Vi var i Lisebergshallen i Göteborg 2009.
Jag bytte några ord med producenten Charles Stone efter showen. Charles Stone hade producerat Elvis shower på 70-talet. Han hade varit med på Hawaii 1973 och det gnistrande TCB-smycket han bar runt halsen hade han fått från Elvis personligen. Han hade jobbat med Sinatra också.
På frågan vem som gjorde bäst rättvisa av My Way, kom svaret utan tvekan.
- Jag tycker Elvis gjorde den bäst.
Intressant att få höra det från en invigd, som jobbat med båda giganterna. Naturligtvis måste han veta vad det handlar om.
I går var det Kraig Parker som var bäst och förde arvet från nittonhundratalets två titaner vidare. Hedras den som hedras bör.
Charles Stone, längst till vänster, från tiden när det begav sig
